Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Livet utan kött

Du kanske tror att det var ett stort beslut att skippa den där stora saftiga köttbiten? För mig var det ett av de enklaste valen jag gjort i mitt liv.
Emelie Avergren Publicerad 4 november 2008, kl 07:59

Emelie AvegrenJag har alltid varit en djurvän och jag visste tidigt att jag aldrig skulle kunna äta mina egna husdjur. Du skulle aldrig äta ditt husdjur heller, eller hur? Din söta katt som du håller av så mycket? Självklart inte, svarar troligtvis de allra flesta. Min fråga till dig är då, vad är egentligen skillnaden på din katt och en ko? Storleken eller det faktum att du inte känner kon?

Har du kanske inbillat dig att människor måste äta kött för att överleva och att de djuren som ligger på din tallrik dog en smärtfri död? Då kan jag härmed informera dig om att din mat inte dog en smärtfri död. Hur kul tror du att det är att få nacken avbruten? Att bli kokt levande? Att bli dödad av människor som finner ett nöje i att mörda dig så plågsamt som möjligt?

När folk frågar mig varför jag är vegetarian brukar jag ofta dra upp ett extremt exempel. Jag tycker att människor och djur har samma rätt att leva. Om man inte vill äta en människa så varför då äta ett djur? Skillnaden mellan djur och människor är enligt mig intelligens och utseende. Äter du någon som är mindre smart och ser annorlunda ut? Bara för att djur inte kan stå upp för sig själva, prata eller hitta botemedlet till cancer betyder det inte att de inte har känslor.

Om jag satte "mänskligt spädbarn" precis under lamm på din meny skulle du beställa in det då? "Ett spädbarn med potatis och vitvinssås tack". Smaklig måltid. Äckligt eller hur? Ibland behövs extrema exempel för att människor ska förstå de små liknelserna mellan djur och människor. De finns där även om du tills nu valt att blunda för dem.

Självklart kan det bli problematisk att vara och bli vegetarian. När jag kom hem en dag i ettan och sa att jag aldrig mer tänkte äta kött trodde mina föräldrar att det var någon fas som snart skulle gå över, att det handlade om grupptryck och de sa att de minsann inte skulle, vare sig tillaga eller köpa någon sådan mat till mig. Jag förklarade lugnt och sansat att jag tänkt på det här ett tag nu och att alla mina vänner, tyvärr, gladeligen åt kött.

Efter en månad eller två när jag envist gått och handlat och tillagat min egen vegetariska mat förstod de att jag var seriös. De var säkert bara oroliga, och med all rätt kanske. Det är viktigt att äta rätt och få i sig tillräckligt med proteiner när man inte äter kött. Men så svårt är det inte, jag lovar. Det tråkiga är folk som kommer med pikar, som tror att man bara äter grönsaker och som alltid skämtar på ens bekostnad. Men i slutändan är det ändå man själv som står där, rakryggad, stark och stolt.

Om du med säkerhet visste att djur hade känslor skulle du fortfarande äta dem då? Ett djur, en människa, ett liv. Är det egentligen någon skillnad?

Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl