När utomjordingarna en dag forskar kring civilisationens fall på planeten Jorden kommer de kanske att datera början till slutet 1992. Det var då den borgerliga regeringen införde karensdagen efter en krisuppgörelse med socialdemokraterna. Syftet var att på kort sikt minska utgifterna för sjukförsäkringen. Sedan lades Arbetslivsinstitutet ner så om utomjordingarna av en händelse skulle vilja kolla upp hur karensdagen fungerade på lång sikt blir de snopna (om de nu inte råkar hitta den här artikeln i gömmorna). Men de kan nog själva räkna ut vad som hände.
Karensdagen är kontraproduktiv. I stället för att stanna hemma när man är sjuk pallrar man sig iväg till jobbet och riskerar inte bara att smitta oskyldiga kollegor utan också pendlare. Som i sin tur smittar sina kollegor, deras barn, barnens lärare och så får lömska virus och elaka bakterier fritt fram att sprida sin avkomma.
Karensdagen är en ickefråga. Det har dessutom i kölvattnet av karensdagen uppstått något slags absurt ideal, som att det är ett tecken på lojalitet och ambition att ta sig till jobbet i vilket tillstånd som helst; se på mig jag sätter jobbet främst trots att jag läcker kroppsvätskor. Jag är oumbärlig.
Karensdagen är orättvis. Enligt en undersökning gjord av ett annat fack för några år sedan hade 60 procent av medlemmarna gått till jobbet flera gånger det senaste året trots att de egentligen borde ha stannat hemma. För många som lever på marginalerna är en karensdag helt enkelt utesluten. En barnskötare med en lön på 17 000 i månaden utsätts för oräkneliga virus och bakterier varje dag. Man behöver inte vara Einstein eller inte ens utomjording för att räkna ut vad det får för kostnader för samhället och företagen när en lågavlönad barnsköterska släpar sig till jobbet för att han eller hon inte har något val. Barnskötare kan inte jobba hemifrån om de är sjuka. Inte heller flygvärdinnor, kökschefer, sjuksköterskor, bilskolelärare, receptionister etc eller andra som i sitt dagliga jobb har störst möjlighet att smitta andra.
Karensdagen är dyr. Det säger sig självt att arbetsgivarna inte heller tjänar på karensdagen. Att stanna hemma en dag när man känner sig krasslig kan förhindra sjukdom från att bryta ut. Men när man väl har blivit så bautasjuk att man faktiskt tvingas ta inkomstförlusten av en karensdag - ja då stannar många hemma en dag extra eller två på arbetsgivarens bekostnad.
Karensdagen är livsfarlig. Nu går vi in i en ny influensaperiod. Så länge det rör sig om harmlösa förkylningsvirus eller kräksjukebaciller så må det vara hänt - för de flesta av oss. För kollegor med nedsatt immunförsvar är det värre. När våra antikroppar är upptagna med att mota bort förkylningsvirus så kan andra farligare sjukdomar, som till exempel cancer, få fritt fram att härja runt i våra nedbrutna kroppar. Penicillinresistenta bakterier är heller inget att leka med. Och när nästa pandemi kommer, lär folk med narkolepsiutbrottet i färskt minne, vara mindre benägna att köa i timmar för att få vaccin.
Så till de utomjordingar som eventuellt läser denna artikel någon gång i framtiden: Hitta ett maskhål eller använd er tidsmaskin och åk tillbaka till 1992 och rikta era hjärntvättningslasermojänger mot dåtidens politiker. För dagens politiker verkar inte villiga att göra något åt världens förestående undergång.
