Hoppa till huvudinnehåll
Avtalsrörelse

Hårda förhandlingar om lönerna väntar

På söndag inleds slutspurten i förhandlingarna om ett nytt avtal för industrin. Parterna räknar med att bli klara i tid – trots att de största frågorna fortfarande inte är lösta.
– Min bedömning är att vi hinner, men vi vet inte förrän sista dygnet om vi kan mötas på en nivå som är acceptabel för oss, säger Niklas Hjert, förhandlingschef på Unionen.
Ola Rennstam, David Österberg Publicerad 24 mars 2017, kl 15:58
Alex Giacomini. Teknikföretagen.
Niklas Hjert (Unionen) och Anders Weihe (Teknikföretagen). Alex Giacomini. Teknikföretagen.

Nästa fredag löper teknikavtalet ut. Då måste parterna – Facken inom Industrin och Teknikföretagen – ha kommit överens. Lönenivåerna blir sedan norm för hela arbetsmarknaden, det så kallade märket.

På söndag räknar Niklas Hjert med att de Opartiska ordförandena (de medlare som hjälper parterna att förhandla) lämnar ett förslag till avtal. Då kallas samtliga industridelegationer in och deltar i förhandlingarna till dess att avtalet är påskrivet.

Niklas Hjert tror att det dröjer – men räknar med ett nytt avtal innan det gamla löper ut.

– Min bedömning är att vi hinner, men vi vet inte förrän sista dygnet om vi kan mötas på en nivå som är acceptabel för oss och få till pensionsavsättningar. Det är som vanligt tuffa krav vi möts av från arbetsgivarsidan och därmed tuffa förhandlingar, säger han.

Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe beskriver förhandlingarna som konstruktiva, men bekräftar att många frågor kvarstår.

– Förhandlingarna fortlöper enligt plan. Kollektivavtalsförhandlingar skiljer sig från många andra typer av förhandlingar genom att det inte finns något alternativ till att inte komma överens. Därför finns det heller inget alternativ till att inte vara konstruktiva.

Vilken är den största stötestenen i förhandlingarna?
– Det är naturligtvis alltid löner och arbetstider och sen ett par frågor som facken driver.

Även Niklas Hjert ser löneökningsnivåerna som en av de största frågorna.

– Storleken på löneökningsnivåerna och pensionsavsättningarna. Dessutom har vi viktiga krav på arbetstidsområdet. Vårt mål är ju att träffa avtal som innebär förbättringar för våra medlemmar och det kommer vi lyckas med även denna gång, men i en förhandling är det alltid ett givande och tagande, säger han.

I en fråga har dock parterna redan kommit överens. Arbetsgivarna ville från början få större inflytande över när de anställda skulle ta ut sin semester. Det kravet har de nu släppt.

– Det finns alltid krav som man tar bort. Inte för att de är onödiga eller felaktiga, utan för att det inte finns förutsättningar att hitta rimliga byten med motparten. Vi har inte lagt fram förslaget för att det är skojigt, utan för att det fanns ett behov, säger Anders Weihe.

En tydlig konfliktlinje i årets avtalsrörelse är LO-förbundens krav på en låglönesatsning. Den skulle ge 2,8 procent i löneökningar plus krontalspåslag för dem som tjänar under 24 000, vilket i realiteten ger högre procentpåslag för lågavlönade. Dubbla lönemärken är inte förenligt med industriavtalet, enligt arbetsgivarsidan och IF Metall bär stort ansvar för att så ändå är fallet, menar Anders Weihe.

– Det är ett krav de inte borde ha framställt, men det har de gjort.

Är LO-samordningen ett större problem nu jämfört med tidigare år?
– Det dubbla märket är väldigt besvärligt. Vi får se hur vi kan hitta en lösning som går att hantera inom ramen för industrins normerande roll. Den normerande rollen är viktigare för Sverige än vad den är för industrin, säger Anders Weihe.

Har respekten för märket förändrats över tid?
– Det råder stor okunskap om hur bräcklig svensk ekonomi är och har man inte upplevt vad felaktig lönebildning kan leda till kan man inte förstå normeringen. Det hade varit annorlunda om alla hade insikt i att Sverige är ett av världens mest exportberoende länder, att exporten domineras helt av industriella produkter och tjänster.

Niklas Hjert tror dock att det går att hitta en lösning som inte äventyrar industrins märkessättning.

– Det är en tuff fråga. Vi driver inte den, men backar upp LO-förbunden inom Facken inom industrin och gör bedömningen att det går att hitta en lösning som inte äventyrar industrins märkessättning, säger han.

Samtidigt som Teknikföretagen och Facken inom industrin förhandlar pågår förhandlingar mellan andra fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Men varken Niklas Hjert eller Anders Weihe tror att andra tecknar avtal innan teknikavtalet är klart.

– Jag tror inte att det är någon som vill det. Även om de gnölar så vill de ha facit när de kommer till provet. Tanken är förstås att vi ska komma överens i nästa vecka, säger Anders Weihe.

Avtalsrörelse

Här får de 26 000 i kompensation - för inflationen

2300 euro, motsvarande drygt 26 000 kronor, som kompensation för inflationen. Det får anställda inom den tyska industrin när första delen av deras avtalsrörelse nu är färdig. Samtidigt börjar förberedelserna för de svenska avtalsförhandlingarna, där facken sneglar mot just Tyskland.
Noa Söderberg Publicerad 5 februari 2024, kl 12:49
Tysk flagga utanför riksdagshuset i Berlin.
Unionen förbereder sig för avtalsrörelsen 2025. Medlemsundersökning pågår och blickarna riktas mot Tyskland för inspiration. Läs mer om kraven och utmaningarna. Foto: Halvard Alvik/NTB/TT.

Unionen är tillsammans med fyra andra industrifack med och sätter ”märket” – löneökningsnivån som blir norm för nästan alla anställda i Sverige. Nu har Unionens medlemmar börjat förbereda sig för nästa avtalsrörelse, som ska vara färdig våren 2025. Bland annat har en digital medlemsenkät skickats ut.

Avtalskraven presenteras först i slutet av oktober. Men redan nu har de första förhandlingarna gått i mål i det land som både fack och arbetsgivare jämför med allra mest: Tyskland.

Anställda i trä- och plastindustrin i delstaten Baden-Württemberg får – utöver vanlig löneökning – en engångssumma som kompensation för inflationen: 2300 euro, motsvarande drygt 26 000 kronor. I delstaterna Niedersachsen och Bremen betalas en likadan kompensation på 1800 euro, motsvarande omkring 20 000 kronor. I andra delstater fortsätter förhandlingarna. Även där kretsar det kring inflationskompensation. 

Engångsbelopp eller procentuell ökning

Martin Wästfelt, Unionen.
Martin Wästfelt.

Martin Wästfelt, förhandlingschef på Unionen, säger att Tyskland är det ”avgjort viktigaste” konkurrentlandet för svensk industri och att facken alltid följer utvecklingen i landet ”väldigt noga”. Därför känner Wästfelt igen fenomenet med engångsbelopp.

I den förra svenska avtalsrörelsen lade arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen fram ett sådant förslag, och enligt Wästfelt har det funnits som ett konkret alternativ vid förhandlingarna om ”märket” flera gånger tidigare.

– Idén om engångsbelopp har nog alltid funnits i förhandlarvärlden, men facken inom industrin och Unionen tycker, av principiella skäl, att vår modell är klart bättre.

Modellen han pratar om innebär att facken kräver jämna procentuella löneökningar varje år och inte söker kompensation för inflationen. På så sätt, säger Wästfelt, ökar reallönerna på lång sikt för alla i Sverige. Han talar om en ”ränta på ränta”-effekt (se faktaruta) och att den effekten försvinner om man börjar använda engångsbelopp. Dessutom pekar han på att sjuklön och andra försäkringar hänger ihop med lönerna och därför inte höjs om man satsar på engångsbelopp.

Men nu har det varit en inflationschock och medlemmars köpkraft har försämrats snabbt. Kan det inte vara aktuellt med ett engångsbelopp just denna gång, som ett komplement till de vanliga löneökningarna?

– Det är en högst relevant fråga. I frågan läser jag in ett kompensationstänk och det är en annan hörnsten i vår lönebildningsmodell: vi förhandlar framåt. Vi ägnar oss inte åt kompensation bakåt. För skulle man göra det, då tappar man den stabiliserande faktorn.

Kraftigt höjda lägstalöner

På andra håll i Tyskland pågår förhandlingar om kraftigt höjda lägstalöner. Landets byggfack – där även tjänstemän är medlemmar – har krävt 5700 kronor mer i månaden för de med lägst löner. Anställda på landets tåg har krävt liknande summor.

Även detta var på tapeten i den förra svenska avtalsrörelsen. Resultatet blev en höjning med 1350 kronor av de lägstalöner som finns utskrivna i kollektivavtalen. För de som låg allra sämst till innebar det en större lönehöjning än de 4,4 procent som parterna enades om i övrigt.

Martin Wästfelt säger att han inte spekulerar i vad medlemmarna kommer vilja lägga fram för krav nu, men säger att det var ”extraordinära omständigheter” som gjorde att man krävde särskilda höjningar av lägstalönerna förra gången.

– Vi är en förening som väldigt många tjänstemän är med i, så man får se vad diskussionerna blir. 

– Det man ska tänka på är att när man driver en sak som arbetsgivarna tycker väldigt illa om – höjda lägstalöner – så innebär det att det finns andra saker man inte får igenom. 2023 hade vi extraordinära skäl och jag ser inte att de skälen föreligger på samma sätt här och nu.

Inflationen fortfarande tuff

Samtidigt slår han fast att det ekonomiska läget fortfarande är tufft för många av Unionens medlemmar, på grund av inflationen.

– Siffrorna visar att det fortfarande inte är positiv reallöneutveckling. Men vi tror att det snart kommer bli det. Och då kommer det ta, utifrån vår modell, ett par år innan man är i kapp den förlust i köpkraft man gjort. Jag tycker man ska vara ärlig och säga att det har varit tufft.

Vilka andra prioriteringar tror du att medlemmarna kommer landa i när ni tar fram avtalskrav?

– I det första skedet handlar det om att få en diskussion om vilka frågor som är viktiga. Man börjar inte med att ställa frågan ”vad vill du exakt att vi ska kräva”. Det är också ganska stora skillnader mellan medlemsgrupper. Men vi vet att frågan som vi höll på med förra gången, men inte kom någon vart – reglering av distansarbetet – fortfarande är angelägen för många tjänstemän. 

– Sedan tror jag att just reallöneutvecklingen kommer vara minst lika central som den brukar vara. Lönefrågan är på något sätt alltid pudelns kärna.

RÄNTA PÅ RÄNTA

Ekonomiskt begrepp som används för att förklara hur pengar kan växa. I lönebildning syftar det på att en procentuell höjning ger större lönelyft ju högre lönen är. En person som tjänar 30 000 kronor i månaden och får 3 procents löneökning höjer sin lön med 900 kronor. Om nästa löneökning också blir 3 procent så beräknas den på 30 900 kronor. Då blir höjningen 927 kronor. På sikt växer lönen mer och mer för varje gång. 

Det är samtidigt anledningen till att dagens svenska lönemodell har kritiserats av lågavlönade grupper. Eftersom deras ränta på ränta-effekt blir mindre så riskerar löneskillnaderna mellan olika yrkesgrupper att öka för varje år.

SVERIGE OCH TYSKLAND

När dagens svenska lönemodell – "märket" – utformades var ett av huvudmålen att svenska löner ska öka i samma takt som i andra länder med stor industri och mycket export, eftersom de länderna är Sveriges "konkurrenter". Tyskland brukar pekas ut som Sveriges allra främsta konkurrentland. Därför är det som händer med tyska löner viktigt för både fack och arbetsgivare i Sverige, trots att ländernas förhandlingssystem ser olika ut.

Enligt Petter Hällberg, löneekonom på Medlingsinstitutet, har svenska och tyska industrilöner i princip följt varandra under de senaste tio åren, om man ser dem på en sammanslagen nivå. Det innebär inte att enskilda individers löner är samma.