Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Företag som lurar anställda skadar som sol- och vårare

En privatperson som sol- och vårar andra döms för bedrägeri i domstol. När företag systematiskt lurar människor att arbeta för dem med löften om lön eller provision och sedan inte betalar utlovad ersättning åtalas inte de ansvariga.
Gunilla Bäcklund Publicerad 6 mars 2013, kl 10:47

Det finns många exempel på bedragare som systematiskt lurar människor genom att lova kärlek och får dem att låna ut eller lämna pengar till dem. En privatperson som sol- och vårar andra döms för bedrägeri i domstol. När företag systematiskt lurar människor att arbeta för dem med löften om lön eller provision och sedan inte betalar utlovad ersättning åtalas de ansvariga inte för bedrägeri, och företaget som tjänat pengar på gratis eller jättebillig arbetskraft behöver inte betala något skadestånd. De som blivit lurade är ofta skuldsatta för många år framåt och företagen lurar nya personer systematiskt utan att någon kan hindra dem.

Exemplen är många under senare år. Det handlar om bärplockare från Thailand eller Bulgarien, byggjobbare från Lettland, skogsarbetare från Kamerun eller eventsäljare från Sverige. De har alla lockats att börja arbeta i Sverige med möjlighet till bra förtjänst eller åtminstone försörjning och sedan fått så lite lön eller provision att det inte ens har räckt till för att betala resan till Sverige. När det gäller de svenska säljarna har provisionen inte räckt till resor till och från de orter där de arbetade eller uppehället där. Alla har de lånat eller lagt ut pengar för att få en chans till ett betalt arbete som visade sig kosta mer än det gav i lön.

Många arbetsgivare lämnar jobberbjudanden till arbetskraft från länder utanför EU så att de kan söka arbetstillstånd. I dessa erbjudanden om arbete krävs en lön som är i nivå med svenska avtal eller brukligt inom yrket för att arbetstillståndet ska beviljas. Men en dom i Arbetsdomstolen (2012 nr 34) visar att ett företag inte behöver betala utlovad lön till en anställd. Skriftliga uppgifter om lön som företaget skickar till Migrationsverket är inte bindande och företag som beviljats tillstånd att ta in utomeuropeisk arbetskraft riskerar inte skadestånd för att de lurar den anställde eller för att de lurar Migrationsverket. Om företaget inte heller har betalat in arbetsgivaravgiften så straffas den anställde som blivit lurad på lönen en gång till genom att inte få fortsatt arbetstillstånd. Här gäller fortfarande bibelordet "Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har."

Inget hindrar att företaget tar in ny arbetskraft år efter år, även om det inte har betalat några arbetsgivaravgifter för dem som kom tidigare år. Inget hindrar företag att ständigt lägga ut nya annonser om säljjobb på arbetsförmedlingens platsbank, trots att de tidigare anställda säljarna talat om för arbetsförmedlingen att provisionen de fick för heltidsarbete inte ens räckte till bensinkostnaden för resor till kunderna. I Sverige är det fullt möjligt för företag att systematiskt lura människor att jobba gratis och de som tjänar stora pengar på att göra det riskerar inte ens ett skadestånd. Men den kände sol- och våraren Raskenstam fick 3,5 år på Långholmen.

  

Gunilla Bäcklund är ombudsman på Unionen.
Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl