Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Ett grepp om stolen med bägge händerna

För mig är årets professionella höjdpunkt en konferens om levande rollspel. Lajv, som vi själva kallar det, är ett fritids­intresse som många av oss - forskare, pedagoger, konstnärer och speldesigner - också använder i tjänsten. Varje år återvänder vi till museer, skolor, medier, spelföretag, kyrkor, banker sprängfyllda med ny kunskap och inspiration.
Johanna Koljonen Publicerad 15 maj 2012, kl 08:01

Just i år fick vi hem något annat också. Feber och värk. Först blev 40 norrmän "förkylda". Sedan började rapporterna om lunginflammationer spridas på Facebook. När en svensk kvinna blev inlagd på sjukhus med influensa A förstod vi vad vi hade. Tyvärr lite sent. Den som har influensa ska ju helst stanna hemma minst fem dagar. Men de flesta av oss hade redan gjort precis som du hade gjort i samma läge - vi tog smärtstillare och uppstod på den tredje dagen från våra kallsvettiga pyjamasar.
När jag började som krönikör på DN frågade jag en chef hur man gör om man blir sjuk. "Just krönikor passar ju bra att skriva genom feberdimmorna", svarade hon. "Man brukar fixa det ändå." I mina andra jobb på tv:n och radion är andan generellt densamma. Om du inte är medvetslös eller föder barn ska du sända. Att skona kollegorna från smitta kan jag fundera över den dagen jag drabbas av ebola.

Denna vecka insåg jag alltså något jag tidigare inte vetat om mina vänner i rollspelssvängen: att nästan ingen av oss, oavsett bransch och arbetsbeskrivning, är tillsvidareanställd. Jo, en dansk. Han ställde in ett dubbelskift på grund av akut lunginflammation och fick ett besviket mejl från sin chef. De andra är konsulter, småföretagare, projektanställda, vikarier som inte vågar eller kan ta sjukledigt. En kompis i it-branschen beskrev hur han sjuk "höll i sig i stolen med bägge händerna". Han är facklig aktivist och väl medveten om rättigheten och skyldigheten att stanna hemma."Men det är för dyrt."

Det är förstås inte dyrt jämfört med att bli en av de där till synes friska människorna som dör varje år av något som skulle vara ofarligt om de bara hade gått hem och sovit några dagar. Det är inte heller dyrt, inte det minsta, jämfört med att ge sitt liv för strejkrätt och arbetsskydd och åtta timmars arbetsdag. När ställde min generation upp det arvet på vinden som en anskrämlig vas? Vem tutade i mig att jag inte hade råd med mina egna rättigheter?

Om ni undrar vad man gör på en rollspelskonferens är det att diskutera hur människors handlingar kan styras. Hur man kontrollerar spelarna genom gemensamma regler och genom vilken information man ger dem. Det är lätt att manipulera spelare eftersom de vill vara med i spelet: de anar att det blir roligast så. Men om spelet inte blir kul, då måste reglerna ritas om, annars drar spelarna sin kos.

Den tanken fick jag med mig hem som ett virus. För när jag febrigt blickar runt på arbetsmarknaden känner jag att den här berättelsen inte är kul längre. Jag vill inte spela den här rollen mer. Inte med de här reglerna.

Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl