Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Du måste brinna

Att hitta ett jobb i dag är inte det lättaste. Även om du har kompetens, en tydlig mening och inriktning med ditt arbetsliv så räcker inte det. Nej, för att du ska väcka en arbetsgivares intresse så måste du "brinna" för din uppgift. Hallå! Är det bara jag som kommer att tänka på utbrändhet?
Daniel Ring, frilansskribent Publicerad 22 oktober 2012, kl 10:04

Vad hände med uttryck som "du måste tycka om" eller "du trivs med att"? Det räcker inte att ha ett intresse för ett visst ämne eller arbetsområde utan du måste alltså brinna eller ha en "passion" för att fylla den lucka som arbetsgivaren vill tillsätta. Låt mig ta några exempel;
Ett auktoriserat bemanningsföretag söker en jobbcoach. I arbetsbeskrivningen kan man bland annat läsa: "Vi söker dig som brinner för att coacha andra och se människor utvecklas."  

Ett konsultbolag inom it och management söker en "Testledare som brinner för test..." Högpresterande människor som brinner kan ju som bekant lätt bränna ut sig. Ändå tycker konsultföretaget att det är viktigt med "långsiktigt partnerskap" för att "förbättra kundernas verksamhet".  Jag undrar: hur länge kan man brinna?

Det verkar över huvud taget vara ett företag som söker eldig personal. Kanske du blir betuttad av att de söker en "utvecklare som brinner för agile utveckling"? Har du någonsin träffat en annan människa som har sagt; "Hej, jag heter Erik och jag brinner för agile utveckling"? Finns det över huvud taget en sådan person? Är det seriöst att slentrianmässigt använda sig av brinnande människor i arbetsbeskrivningarna?

Ett annat företag söker managementkonsulter som "brinner för att skapa värde med hjälp av IT". Vad betyder det? Vet de ens själva? Andra företag söker "Telefonsäljare som brinner för unga", "Javautvecklare som brinner för framtidens teknik", "Ekonomiansvarig som brinner för siffror", personer som "brinner  för det danska språket", ja till och med en frisör förväntas i dag brinna för administration.

Självfallet vill alla organisationer ha engagerade medarbetare med driv och framåtanda, men har det inte gått för långt när alla måste brinna? Hur många saker kan man brinna för, eller ha passion för, innan det blir löjligt? Jag brinner för min familj eller relation skulle man ju vilja höra oftare än att man brinner för agile utveckling.

Om du ska köra bil från Malmö till Stockholm kan du inte köra med gaspedalen tryckt till botten hela tiden. Vid en snabb omkörning går det bra, men släpper du inte efter så blir du antingen av med körkortet eller så skär motorn. Det viktiga är att du har balans och omdöme i din körning. Likaså behövs dessa egenskaper i ditt yrkesliv. Arbetsgivare bör tänka efter en gång extra innan de bara kastar ur sig en floskel om passion eller eldsvåda. Det är faktiskt ett ansvar de har.

Så nästa gång du får frågan "Vad brinner du för?" eller "Vilken är din passion?", fundera då på om det verkligen är administration eller agile utveckling. Eller så kanske du svarar "Jag tycker om många saker i livet men särskilt..." så slipper du elda på det orimliga att brinna för agile utveckling.

Om du hittar en rimlig balans mellan familj, relationer, hobbyer  och arbete är chansen stor att du uppfattas som en stark, driven och balanserad människa.

Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl