Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket borde kräva jämställd sponsring

Att ha lika förutsättningar att drömma stora idrottsdrömmar oavsett om man är pojke eller flicka är en rättighet. Den saken kan facket påverka genom att kräva att företagens sponsorpengar fördelas lika mellan kvinnor och män, anser Martin Nyman i Unionens regionstyrelse i Gävleborg.
Publicerad 5 november 2020, kl 08:09
Shutterstock, Privat
Shutterstock, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Höstterminen är långt gången och skolgårdarna fyllda med barn som förhoppningsvis ägnar sina raster åt lite spontanidrott. Unga flickor och pojkar som kanske rentav drömmer om en karriär inom idrotten, bli den nya Asllani eller Zlatan.

Att alla får en möjlighet till förebilder som man kan se sig själv i är otroligt viktigt för unga idrottare. Oavsett om du är tjej eller kille, har en funktionsvariation eller är HBTQ förtjänar alla barn att ha vuxna idrottsförebilder. Att unga tjejer har färre idrottsförebilder än sina manliga idrottsutövare är djup orättvist. En del i den underliggande orsaken till detta kan antagligen härledas till en så enkel sak som de olika förutsättningar män och kvinnor har som idrottare på högsta nivå.

Nu är det ungefär 60 år sedan de särskilda kvinnolönerna försvann ur våra kollektivavtal. Före 60-talet var fack och arbetsgivare överens om att den kvinnliga arbetskraften skulle betalas sämre. Trots allt, kvinnor var en andra klassens arbetare med sämre muskelmassa, teknisk förmåga och produktivitet. Med det synsättet blev det en självklarhet att kvinnor värderades lägre. Det var bara genom idogt kämpande från många fackliga engagerade som till slut kvinnolönerna togs bort ur avtalen. Den argumentation som rådde under tiden för kvinnolöner för dryga 60 år sedan ekar fortfarande i dag när det gäller kvinnliga idrottares villkor.

Ett återkommande resonemang för kvinnolöner inom idrotten är bland annat att sponsorintäkterna för kvinnliga idrottare är lägre. I det faktum att en betydande del av idrottarens inkomster på elitnivå kommer just från sponsorer, finns en unik möjlighet för oss i Unionen att påverka till förändring. Den skeva sponsorsfördelningen mellan män och kvinnor som är en del av problemet kan också vara en del i hur vi kommer åt problemet, om vi som fackförening belyser det på rätt sätt.

Ska vi bryta denna cykel av snedfördelning tänkte jag föreslå ett par handfasta tips till oss fackligt aktiva som tycker att detta är en fråga som är av vikt; vilket jag hoppas är många.

Vi har många Unionenklubbar ute i landet. Där jobbar vi på företag som sponsrar många av de idrotter som har en skev jämställdhetsprofil. Jag skulle vilja att:

  • Vi sätter vår fackliga styrka bakom frågan och kräver policybeslut på att sponsring ska vara jämställd i företagen där vi jobbar.
  • Företagen redovisar en årlig jämställdhetsanalys över sin sponsring.
  • När vi arbetar med jämställdhet och likabehandlingsplaner ute på företagen, lyfter sponsring som en viktig fråga.
  • Där sponsring sker, till exempelvis idrottshallar och -anläggningar, bör kravet vara att dessa jobbar aktivt med jämställdhet i tidstilldelning med mera.
  • Vi uppmanar medlemmar som är aktieägare att gå på bolagsstämmorna och kräva att företagen redovisar sin jämställdhetsprofil av sponsring och principbeslut för jämställd sponsring.

För att långsiktigt komma tillrätta med en sned jämställdhetsprofil i sponsringen är jag övertygad att vi behöver öka våra ansträngningar för att utjämna könsfördelningen i bolagsstyrelserna och ledningsgrupper på företagen. En del av problemet ligger i just detta faktum. Med fler kvinnor i de beslutande rummen ökar inte bara jämställdheten i företagen utan också i längden chanserna till mer jämställda villkor för idrottande kvinnor.

Jag vill inte att min systerdotter ska växa upp med färre idrottsförebilder än hennes bror. Att ha lika förutsättningar att drömma stora idrottsdrömmar oavsett om man är pojke eller flicka är en rättighet.

Jag hoppas och tror att sponsoråret 2021 blir mer jämställt. Jag kommer i alla fall att göra det jag kan.

/Martin Nyman, andre vice ordförande regionstyrelsen Gävleborg


Tidigare debattartiklar hittar du här

Debatt

Debatt: Även chefer utsätts för tystnadskultur

Tystnadskultur kan drabba både ledare och medarbetare. Men när chefen är i skottlinjen är det svårt att ta ledarhatten och göra något åt det. Vi behöver alla hjälpas åt, skriver Kenth Åkerman.
Publicerad 26 mars 2024, kl 06:00
En kvinna som håller sitt finger framför munnen
Är du chef kan du lätt skolas in i den chefskultur som finns. Är du stark och har andra åsikter finns risk för att du blir satt på undantag, skriver Kenth Åkerman. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På en arbetsplats måste olika människor kunna samverka och ha förståelse för olikheter. Det pratas mycket om dåliga chefer och dåligt ledarskap, men sunkigt beteende drabbar även chefer. Att bli utsatt för maktspel, fulspel och falskspel gäller alltså inte bara medarbetarna. Det är också något som frodas extra väl i en tystnadskultur och kan också vara ett tydligt tecken på att det är en osund kultur. 

Mörkertalet är stort. Nio av tio har på ett eller annat sätt sett eller varit nära spelet, visade researchen jag gjorde inför en bok. Nästan en av fem personer har själv personligen blivit berörda av tystnadskulturen. Alltför många ser men ingen gör med rädsla för konsekvenser. 

Om man inte fokuserade på dåliga människor utan på vad som förväntas av medarbetarna på en arbetsplats, så kanske man skulle kunna uppnå bättre förståelse. Om man tydliggör medarbetarnas ansvar och roller, samt inte minst ledarskapets roll, så skulle vi få fler välfungerande arbetsplatser. 

Vilka är då drivkrafterna bakom tystnadskultur, maktspel, fulspel och sunkiga kulturer? Makt, bekräftelse, ego. Där kunde denna text sluta.

Tystnadskulturen blir en osynlig filt

Att ha makt över en annan människa innebär en beroendeställning, som aldrig får utnyttjas.

Det är lätt att chefer också trakasseras, av andra chefer och av sina medarbetare. Mobbning på arbetsplatsen förekommer det vet vi och när det sätts i system kan det bli en del av tystnadskulturen. Det är ledningens och HR:s skyldighet och ansvar att vidta åtgärder när man upptäcker osunda beteenden som skapar en destruktiv kultur. När det är chefer som drabbas kan det bli ännu svårare att ta tag i. Vem tar då ledarhatten och att göra något åt det?

Tystnadskulturen blir en osynlig filt över egentliga syften och strukturer som kväver initiativ, kreativitet och kraft för att förändra. Vi vill ha innovation och nytänkande, men inte människor som har för galna idéer.  Vi vill ha tillit, men får istället nyckfullhet. Vi vill ha modiga chefer, med får istället ja-sägande administratörer som petar in onödiga siffror i system som ingen läser i. 

Den kan börja redan första dagen på nya jobbet, att bli tillsagd att "så här gör vi här" eller "här pratar vi inget negativt eller gnäller". Men den blir istället bara en tung blöt filt som marknadsför sig enligt en tvärtom-regel. På filten står tjusiga värdegrundsord skrivna som: högt i tak, medledarskap, öppenhet, innovation och omtanke. Orden står där fint broderade med en tydlig avsikt. Den som har en avvikande åsikt ska ha svårt att vädra sin ståndpunkt, eftersom tystnadskulturens lögn och de fina orden låter så mycket tjusigare och enklare att tro på. 

Är du chef kan du lätt skolas in i den chefskultur som finns. Är du stark och har andra åsikter finns risk för att du blir satt på undantag. Gör som chefer gör (och vill!) annars... Hur blev det då med det tillitsfulla ledarskapet?

Om en chef inte tar itu med en tystnadskultur kan den spridas och bli etablerad norm

När maktmissbruk och beroendeförhållanden är närvarande i en organisation, kan rädsla för konsekvenserna av att utmana sakernas läge öka. Detta kan skapa en farlig miljö där medarbetare och chefer inte vågar tala öppet om problem och som därmed kan leda till att allvarliga problem inte upptäcks eller löses. Om en chef inte tar itu med en tystnadskultur kan den spridas och bli etablerad norm.  Är man stark, måste man vara snäll, som den dunderhonungsätande björnen skulle sagt.

Det är dags att vi slutar vara tysta och istället jobbar för ett öppet, tryggt och tillitsfullt klimat både hemma, i föreningen, samfundet, släkten och klubben. Inte bara på pappret och i de välformulerade styrdokument. Utan även i verkliga livet.

Vi kan bättre än så. Du kan bättre än så. Dags att bryta dig fri, frigöra organisationen eller relationen. Priset för tystnad är för högt.  Tillsammans måste vi bryta tystnadens talande tyranni!

/Kenth Åkerman, ledarskapsexpert, föreläsare och författare