Yrande av feber undrar Alfred om han är död och är i himlen. I våra egna släktkrönikor så finns det gott om anförvanter som aldrig blev vuxna utan dog tidigt av lunginflammation, blodförgiftning eller scharlakansfeber. En sticka i fingret eller en djup hosta kunde betyda att klockorna klämtade för begravning.
Antibiotika var mirakelmediciner när de började användas för snart sjuttio år sedan. Det är inte svårt att utnämna antibiotika till ett av våra största medicinska framsteg. En succé som har banat väg för avancerad kirurgi och cancerbehandlingar. Människans medellivslängd ökade med uppåt tio år.
Sjukvården har under de senaste decennierna levt i ett rus. Men tyvärr måste det sägas, festen är slut. Lika ljuv som vinets sötma, lika svår är smaken av galla. Baksmällan heter antibiotikaresistens. Genom ett promiskuöst användande av antibiotika har vi skapat en ökande resistens som inte kan stoppas med nya läkemedel. Detta är kanske inte det största problemet i ankdammen Sverige, men på många håll i världen har gamla infektioner återkommit i ny antibiotikaresistent och ej behandlingsbar tappning. Men det som är "långtbortistan" i dag, är här i morgon.
Hur kunde det bli på detta viset? En förklaring att antibiotikaresistens inte har några patientföreningar eller lobbygrupper som effektivt driver frågorna. Ett annat skäl är att antibiotikaresistens inte ger höga politiska poäng som att diskutera hur vi skall minska dödligheten hos 50 åriga välnärda män. Troligtvis måste en kändis eller politiker dö i en infektion orsakad av antibiotikaresistenta bakterier innan vi reser oss mangrant och med emfas frågar varför inget gjorts, vad som måste göras och vem som skall hängas. Eländet behöver ett ansikte.
Vår socialminister har framsynt sagt att antibiotikaresistensen är en fråga för läkemedelsbolagen att lösa. Detta tyder inte på någon djupare insikt. Sanningen är att läkemedelsbolagen inte har några nya antibiotika i "pipe line" som kan komma de breda folklagren till godo. Bolagen är vinstdrivande och satsar på läkemedel med hög vinst och varaktighet. Att utveckla nya antibiotika är som att bygga bilar av papp med reklamationsrätt, i ett regnigt England. Skall vi hitta nya antibiotika så måste vi ut och gräva i djungeln igen.
Antibiotikaresistens bör ha samma valör som frågorna om miljöförstöring och klimathot. Den har stora effekter på den hälso och sjukvård som vi anser att vi har rätt till. Jag är ingen anhängare av planekonomi, men när det gäller att stoppa miljöförstöring, klimatförändringar eller antibiotikaresistens så är det inte marknaden som skall äga frågorna. Vi behöver en kollektiv medvetenhet och en altruism som bara världssamfundet kan åstadkomma. Att sätta överlevnad i relation till vinning har hittills inte varit särskilt effektivt.
Vad kan vi göra om det inte går att möta den ökande antibiotikaresistensen med nya antibiotika? Tänk annorlunda. Varje gång vi använder ett antibiotika så adderar vi till den kollektiva resistensskulden som skall betalas av oss själva eller av nästa generation. Allt onödigt användande av antibiotika, oavsett om det är i räkodlingen i Thailand, till grisen i Kina eller till patienten med den virusorsakade halsinfektionen i Sverige, måste upphöra. Att maximera antalet kilo kött till priset av resistenta mikrober är en katastrof för framtiden, i analogi med andra mer uppmärksammade problem där kortsiktiga intressen går före långsiktig hållbarhet.
Sammantaget ger det en dyster bild för sjukvården där vi på sikt tvingas acceptera att botbara infektioner blir svårbehandlade eller dödliga. Trots att efterkrigsgenerationen sett antibiotika som läkemedel födas och förändra läkekonsten i grunden är det knappast troligt att nästa generation kommer ha samma stora förmån.
