Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Alla behövs!

Alliansens och Reinfeldts arbetsmarknadspolitik med retoriken "alla behövs" och "se kraften" hade passat bra i brinnande högkonjunktur men politikerna verkar inte leva i verkligheten.
Publicerad 4 augusti 2014, kl 13:07

Företagen ratar äldre och funktionsnedsatta, möjligtvis som gratis arbetskraft inom fastighetsskötsel, vård och städjobb.

Konsekvenserna har blivit att de arbetslösa och utförsäkrade, socialt svaga grupper, ungdomar och äldre, psykisk sjuka, cancersjuka tvingats vända sig till arbetförmedlingen och utsättas för försäkringskassans skrivbordsläkare. En plåga och osäkerhet utan like drabbar dessa grupper som inte ens får stöd av facket eftersom de inte är anställda eller anställningsbara. Företagen nappar varken på lönebidrag, nystartsjobb eller erbjuder praktikplatser. Alliansregeringen är dåraktiga och kriminella! De som tursamt har jobb idag verkar inte inse vad som kan hända dem vid arbetslöshet eller sjukdom. Blir du sjuk av stressen på jobbet kan du glömma sjukskrivning och rehabilitering, du förväntas söka ett annat jobb eller delta i det meningslösa Fas3.

Moderaterna - "det nya arbetarpartiet" är snarare det nya arbetslöshetspartiet, några låglönejobb har de skapat inom restaurang, rot, rut. Utlandsfödda prioriteras av arbetsförmedlingen, ungdomsarbetslösheten skyhög.

Var finns solidariteten? Vill Socialdemokraterna leda detta land ur denna misär, isåfall borde de synas mer och kommunicera bättre vilket det inte känns som i nuläget istället för att lägga ner hundratusentals kronor på urusla reklamvideos.

//Eva-Lisa

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson