Hoppa till huvudinnehåll
Mångfald

Adhd som funktionshöjare - inte hinder

Calle Svenssons adhd-diagnos har varit ett bekymmer hela livet. Tills nu. Idag har han, för första gången på 22 år, en fast anställning.
Lina Björk Publicerad 4 mars 2015, kl 12:43
Ulf Palm
Calle Svensson kallar sin adhd-diagnos för funktionshöjare, istället för funktionsnedsättning. Ulf Palm

Den som inte känner till att Calle Svensson har en bokstavsdiagnos blir snart varse. Inte av sättet han beter sig på, utan för att det står ADHD på hans dörr, T-tröja, halsband, kaffekopp och väska. Det är som att de snirkliga bokstäverna, som är märkligt lika AC/DC:s logga, blir synonyma med hans person.

– Jag har valt att vara öppen med det, för att underlätta både för mig själv och andra, säger han.

Min adhd är en funktionsförhöjare, inte ett hinder. 

Arbetslivet började svajigt för Ludvikasonen. Han utbildade sig till mentalskötare, men blev uppsagd efter kort tid. Chefen kallade honom ”olämplig”, kollegorna tyckte att han var stöddig och arrogant. Framför allt tycktes Calle sakna ett mellanläge. Han var alltid lite för intensiv – i kontakten med andra människor, när han var glad eller ledsen och när han hamnade i diskussion. Ett läge som inte underlättade socialt, varken bland bekanta eller på jobbet.

– Jag blev rätt ensam, isolerad. Det var en tuff tid.

I dag har Calle Svensson en annan syn på sin diagnos. Kallar den för funktionshöjare i stället för funktionsnedsättning. Kanske är det för att han är i ett helt annat läge i livet nu. Ett gladare och tryggare läge på studieförbundet Sensus i Falun. Här fick han, för snart ett år sedan, chansen att arbeta utifrån sina egna förutsättningar. Nyligen skrev han på ett anställningskontrakt. Det första på 22 år.

– Här får jag möjlighet att vara mig själv och utvecklas efter mina premisser. Det har varit en förutsättning, säger han.

Just detta att utgå från Calle Svenssons förutsättningar innebär bland annat att han har ett eget rum och kan stänga dörren om sig när det blir för stökigt, och att han har varierande arbetsupp­gifter. Det innebär också att hans kollegor inte kan vara nog tydliga. En stängd dörr betyder stör ej, en öppen betyder välkommen in. Subtila signaler och tecken funkar inte.

– Jag vill veta vad som förväntas av mig. När jag började här frågade jag hur social jag behöver vara. Räcker det med att jag säger hej och hejdå? Min handledare svarade att hon ibland glömmer att heja, så då visste jag att det var okej.

Calle lär sig av oss, och vi lär oss av honom

Ulrika Wiborgh är verksamhetsutvecklare på Sensus i Falun och Calle Svenssons handledare. Det innebär bland annat att hon hjälper till med hans veckoplanering, har frekventa möten med arbetsförmedlingen och har hjälpt till att utarbeta en handlingsplan. Ulrika lär Calle rutinerna kring arbetet. I utbyte lär Calle Ulrika tydlighet, lyhördhet och att ha tålamod.

– Calle behövs här. Han lär sig av oss, och vi lär oss av honom. Jag tror vi alla har blivit lite bättre på att lyssna och förstå att olikheter berikar, säger Ulrika Wiborgh.

Dagarna på Sensus börjar strax före nio. Pendlingen från Ludvika tar drygt en timme, men Calle brukar komma tidigt. Efter en runda bland kollegorna sätter han upp en lista på saker han behöver göra under dagen. Oftast är de avprickade redan på förmiddagen.

– Det är därför jag brukar säga att min adhd är förhöjare och inte ett hinder. När jag blir intensiv blir jag också oerhört produktiv.

Just nu jobbar Calle Svensson tre dagar i veckan på studieförbundet. Resterande tid får han sjukersättning från Försäkringskassan.

Att landa efter en lång arbetsdag tar tid för de flesta, men för Calle tar det extra lång tid.

– Det kommer som en rekyleffekt. Jag går lätt upp i varv och behöver därför lång tid på mig för återhämtning.
Calle Svensson satte upp tre mål för tio år sedan. Han skulle identifiera skillnaden mellan sig själv och adhd:n, han skulle ta reda på hur mycket han klarade av att jobba och han skulle ta sig tillbaka till arbetslivet. I dag kan han sätta en bock bakom alla tre.

– Jag är Calle Svensson, 51 år och väldigt glad och lycklig i mitt liv. Jag har hittat en plats i tillvaron och förstår att jag har ett liv som är värdefullt att leva. Det har jag inte alltid tyckt.  

Fakta

Drygt 16 procent987 000 personer, i åldern 16 till 64 år uppger att de har någon typ av funktionsnedsättning. Av dem bedömer 70 procent att de har svårare än andra att få jobb. Bland personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga var sysselsättningsgraden 55 procent. 

2013 kom 312 anmälningar om diskriminering på grund av funktionsnedsättning in till diskrimineringsombudsmannen, DO. Av dem avsåg 85 arbetslivet. För anmälningar om diskriminering i arbertslivet är funktionsnedsättning den fjärde vanligaste efter kön, etnisk tillhörighet och ålder. 

DO

Mångfald

Våga prata hudfärg - när det är relevant

Våga prata hudfärg – men gör det när det är relevant. Det uppmanar Barakat Ghebrehawariat i sin nya bok ”Får man säga svart?”
Petra Rendik Publicerad 27 november 2023, kl 06:05
Barakat Ghebrehawaria.
Ska vi kunna synliggöra diskriminering och orättvisor kopplade till hudfärg behöver vi prata om just det. Det anser statsvetaren och föreläsaren Barakat Ghebrehawariat. Foto: Magnus Liam Karlsson.

Många, framför allt vita svenskar, känner sig obekväma med att prata om hudfärg eftersom det finns en oro att man då gör sig skyldig till en rasistisk handling.

Men ska vi kunna synliggöra diskriminering och orättvisor kopplade till hudfärg behöver vi prata om just det. Och ju rikare ordförråd vi har, desto enklare blir det att närma sig det som är svårt. Det anser statsvetaren och föreläsaren Barakat Ghebrehawariat, aktuell med boken Får man säga svart?

Du påstår att många i dag lider av en ”teoretisk ångest” när det kommer till att prata hudfärg. Vad menar du med det?

– Det är ingen diagnos utan mer en metafor för ett samhällstillstånd där det finns en ängslighet att prata om hudfärg. Jag tänker att avsikten oftast är god. Människor är oroliga för att säga något rasistiskt. Då hamnar man lätt i tankevurpan att man föreställer sig att det per automatik är rasistiskt att använda hudfärgsbenämningar. Med boken vill jag utmana den idén och avdramatisera samtalet. Men det här är inte enkla saker, det är minerad mark, det har jag respekt för att många tycker.

Är det okej att säga svart?

– Man får säga vad man vill, jag vill resonera kring vad man kan säga. Ibland måste vi nämna hudfärg för att belysa förekomsten av diskriminering baserad på hudfärg, på samma sätt som vi pratar kön för att synliggöra makt och orättvisor kopplade till stereotypa könsnormer.

Det är populärt att kalla sig själv färgblind, i betydelsen att man inte ser skillnad på människor. Varför tycker du att det är dåligt?

– För att det är fel och att verkligheten är en annan. Samlad forskning visar att vi inte bara ser hudfärg utan att vi faktiskt också gör stereotypa antagande kopplade till hudfärg och det driver våra beteenden. Ta till exempel människor med Mellanösternutseenden som stereotypiseras som icke jämställda och mindre empatiska. Vem vill anställa en person som inte är jämställd eller empatisk?

En antirasistisk björntjänst

– När man säger att man inte ”ser” hudfärg är det i bästa fall en antirasistisk ambition, men i värsta fall en antirasistisk björntjänst. Säger du att du inte ser hudfärg minskar dessutom sannolikheten för att du ska engagera dig mot rasism. Varför engagera sig i något som du inte kan se som ett problem?

När är det relevant att nämna hudfärg till exempel på jobbet?

– Om du går in på ett styrelsemöte där det bara sitter vita män i ledningsgruppen så är det relevant att fråga var alla afrosvenskar är. Att ställa frågan varför vi har en helvit ledningsgrupp kan generera en bra spänst i konversationen, men också leda till att det blir obekvämt. Men vi behöver bli bekväma i det obekväma.

– Som organisation eller företag bör man bereda utrymme för sådana röster om man på riktigt vill arbeta mot rasism. Ingen ska bli bestraffad för att du ifrågasätter diskriminerande strukturer.

Hur gör man det då utan att diskriminera?

– Jag brukar prata om RR-regeln – relevans och rättvisa. Är det rättvist och relevant att nämna hudfärg eller etnicitet? Eller att benämna någon som ”invandrare” slentrianmässigt? Om du vill prata om hur svarta diskrimineras på arbetsmarknaden är det både relevant och rättvist. Inom feminismen pratar vi om genusglasögon. På samma vis kan vi sätta på oss våra hudfärgsglasögon och till exempel fråga oss varför det finns fler vita än svarta chefer på jobbet.

Ökar inte en rikare begreppsapparat ängsligheten hos dem som redan är vilsna bland de begrepp som finns?

– Vi måste ha en grundläggande acceptans för att språket är dynamiskt, flytande och föränderligt. Vi är nog alla överens om att en stol är en stol. Men ord eller fenomen av mer politisk natur kommer alltid att vara föremål för debatt. Det finns inga termer som funkar i alla lägen. Vissa av de begrepp som jag tar upp i boken kommer antagligen vara daterade om tio år.

Du skriver att vi måste våga exponera oss för samtal om hudfärg och rasism. Och att det kommer bli fel ibland. Vad gör man då?

– Ber om ursäkt. I regel svarar människor positivt på om man ger en ärlig, genuin ursäkt. Du kommer göra fel, det är mänskligt. Våga tåla lite kritik, ta ett hälsosamt ansvar och bli inte kränkt om du får motstånd. Jag har lärt mig massor av att säga fel, misstagen är våra bästa lärare. Och den bästa ursäkten är att omsätta den i handling.

TIPS FÖR MÅNGFALD PÅ JOBBET

➧ Träna på att bli bekväm i det obekväma. Exponera er för att prata om ojämlikheter och hudfärg. Backa inte när rasism förs på tal – träna upp den normkritiska muskeln.

➧ Det som mäts blir gjort. Gå inte på magkänsla utan på fakta och jobba mot tydligt uppsatta mål. I stället för att säga ”vi strävar efter etnisk mångfald”, säg ”år 2030 ska vår organisation ha x procent afrosvenskar i chefsposition”.

BEGREPP ATT UNDVIKA

”Färgad” är ett mindre bra uttryck eftersom det historiskt har använts för att diskriminera svarta människor. Och alla har en färg, även vita.