Hoppa till huvudinnehåll
Fackligt

Tillbaka i Fränsta - ett år senare

För knappt ett år sedan bröt det ut en strejk på ett callcenter i Fränsta. De anställdas kamp för rimligare villkor och löner fick ett stort medialt genomslag. Nu har Kollega åkt tillbaka och träffat några av de som strejkade - och några som valde att jobba vidare ändå.
Anita Täpp Publicerad
Marie Birkl
Tei Häggström, Christer Gunnarsson och Tina Svensson var med om strejken för ett knappt år sedan. Marie Birkl

Huset där callcentret låg verkar övergivet. Men Christer Gunnarsson, Tina Svensson och Tei Häggström har hört att en egenföretagare har flyttat in här. Så vi ringer på dörren i hopp om att någon ska finnas därinne, för att få komma in i de lokaler där de jobbade innan strejken, även om Tina tycker det känns lite obehagligt att vara tillbaka.

- Vi var stolta över det vi gjorde. Men det är klart att det var psykiskt påfrestande också. När veckan var slut så kändes det som man var det själv också, säger hon.

- Det var mycket tankar som snurrade hela tiden, och att ens gamla arbetskamrater bara gick förbi utan att heja var jobbigt. Att vi inte kunde prata och försöka reda ut det. Man skulle ju ändå vilja veta hur de tänkte och varför de inte ens svarade på en enkel fråga.

Christer drar med handen över de tejpremsor som ännu sitter på dörren och konstaterar att det är rester efter de öppetskyltar som platschefen satte upp sedan han rivit ner strejkplakaten.

Jaså, ni är tillbaka på brottsplatsen?

Efter en stund inser vi att dörren kommer att förbli lika stängd som den var då, när Kollega var här under strejken och inte släpptes in i lokalen.

- Jaså ni är tillbaka på brottsplatsen?, skojar en äldre man som går förbi med sin hund.

Han var en av de många ortsbor som kom förbi när de strejkade, bjöd på fikabröd och berättade vad han tyckte de borde göra med ”svartfötterna”, berättar Christer senare.

Vi är tillbaka i Fränsta, den lilla byn i Medelpad, där personalen vid ett callcenter strejkade i ett par månader förra våren, i ett försök att få till kollektivavtal.

Strejken avslutades i maj, sedan arbetsgivaren beslutat lägga ned callcentret, utan att de anställda fått någon förklaring till varför. Bara ett pressmeddelande där ledningen skyllde nedläggningen på Unionen.

Det som nu återstår är den osämja som uppstod mellan de strejkande och de arbetskamrater som valde att fortsätta jobba. För det som utspelades mellan de forna kollegorna under strejken är inte uppklarat. Efter flera veckors tigande, spottande i marken och glåpord när de möttes utanför callcentret var strejken slut och de skildes åt utan att ha talat med varandra.

När jag under konflikten frågade en ombudsman hur de strejkande och de som valde att fortsätta jobba skulle kunna arbeta med varandra igen om strejken ledde till att man fick till ett kollektivavtal, sa denne att det var en sak som facket skulle ställa krav på, att arbetsgivaren tog itu med problemet direkt, genom att ta in extern hjälp med konfliktlösning om så behövdes.

Men eftersom callcentret lades ned har ingen fått någon hjälp. Och nu verkar taktiken vara att undvika varandra så mycket som möjligt.

De kan ju ha haft sina skäl för att fortsätta jobba därinne.

Tina, Christer och Tei berättar att ingen av ”svartfötterna” bor i Fränsta men att man ändå kan stöta på varandra i olika sammanhang, som i mataffären, på krogen eller Arbetsförmedlingen. Och då hälsas det inte.

- Det man vill ha är en ursäkt. Det har vi aldrig fått. De kan ju ha haft sina skäl för att fortsätta jobba därinne. Men vi borde ändå få en ursäkt, säger Tina och får medhåll av Christer och Tei.

Strejken kom inte bara att handla om kollektivavtalet utan avslöjade också ett slags kulturkrock, där personalen upplevde att det kom några finansvalpar från Stockholm som hade lekstuga i Fränsta, som var inkompetenta och dessutom såg ner på, försökte förminska och utnyttja dem genom oschysta villkor.

Eller som en av de strejkande tidigare har beskrivit det: ”Det handlade om kostymer, arrogans, hånleenden och översitteri, därför att de kom från Stockholm och vi kom från landet och att de därmed tyckte de var lite finare”.

Det tyder på en människosyn som är främmande för de flesta som bor här uppe.

Arbetsgivarens agerande väckte också ilska hos många andra, inte minst i det norrländska inlandet. En som upprördes var kommunalrådet Sten-Ove Danielsson (s) i Ånge som sa:

- Jag har blivit väldigt illa berörd av det som hänt. Hur de behandlar sin personal och hur de nonchalerade fackets försök att få till en diskussion utifrån personalens krav. Det tyder på en människosyn som är främmande för de flesta som bor här uppe, att man ens tror att någon ska acceptera de villkor de hade.

Sedan callcentret lades ned har bara en av de strejkande fått ett mer långvarigt jobb medan de övriga pluggar eller går arbetslösa med undantag av några korta påhugg.

Men de ångrar ingenting.

- Nej absolut inte. Det här har ju pågått länge nu, att arbetsgivare kommer hit, går på bidrag med billiga lokaler och personal i något år och sedan drar de härifrån. Jag är övertygad om att de här inte heller hade någon avsikt att hålla på med det här på sikt, säger Christer.

- Visst var det tråkigt att jobben försvann. Men ändå klart värt det, att vi liksom kunde sätta en stämpel: kom inte hit och lek med oss. Jag tror att nästa företag som letar efter ett ställe och som kanske bara är halvseriöst, ser att här går det inte att köra över alla. Företag som kommer hit ska tänka sig för lite och följa spelreglerna, säger Tina.

Trots att nedläggningen av callcentret innebar att man förlorade ett femtontal arbetstillfällen i en bygd med hög arbetslöshet verkar de fortfarande ha ortsbefolkningen med sig i det här. Själva har de bara fått stöd också efter strejken, säger Christer.

En företagare på orten som jag pratar med innan jag möter de strejkande säger om callcentrets ledning:

- Jag mötte dem i olika sammanhang och de betedde sig inte bra. Folk här omkring betraktar dem som sådana där finansvalpar, sådana där stureplanstyper. Det var bara skönt att de försvann härifrån.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Fackligt

Hon enar fack i 27 länder

Kan facket påverka beslut som fattas i helt andra länder? Karin Åberg, vice klubbordförande på Ericsson i Kista, vet att det går – och hur man gör.
Noa Söderberg Publicerad 31 januari 2025, kl 06:00
Kvinna sitter med hörlurar och en laptop
Karin Åberg, vice ordförande i klubben på Ericsson i Kista ser stora fördelar med ett gemensamt europeiskt företagsråd som kan ena fack i flera länder. Foto: Anders G. Warne

Europa är stort. Många företag rör sig fritt över landsgränserna. Ett av dem är Ericsson, som har kontor i alla 27 EU-länder. Samtidigt vill facket kunna påverka beslut som rör ditt jobb. Men hur gör man det när den som bestämmer i en viss fråga sitter på andra sidan kontinenten?

Karin Åberg, vice klubbordförande på Ericsson i Kista, vet hur: man bildar ett europeiskt företagsråd – på engelska ”European works council”, EWC.

Där möts fackliga från alla EU-länder som företaget finns i. Tanken är att förändringar som påverkar många anställda ska diskuteras gemensamt. När de fackliga har snackat ihop sig möter de arbetsgivaren i ett ännu större möte.

På en arbetsplats som Ericsson är det inga småsaker som avhandlas.

– Vi blev konsulterade när företaget skulle ta fram en ny uppförandekod. Det är ett dokument som alla anställda och alla underleverantörer skriver under. Vi föreslog att införa rätten att bli representerad av en facklig företrädare eller någon i ett arbetsråd (motsvarighet till fackklubb i vissa europeiska länder, reds. anm.). Företaget skrev in det, säger Karin Åberg.

Stora nedskärningspaket och förändringar av bolagets yrkesbeskrivningar är andra exempel på saker som har tagits upp i Ericssons EWC.

Facken har ingen förhandlingsrätt

Men vad gör man om man inte kommer överens? Facken har ingen direkt förhandlingsrätt på det sätt som finns i svenska medbestämmandelagen, mbl. I stället ska arbetstagarna ”konsulteras”.

Företagsråden har inte heller uppstått som en direkt följd av facklig kamp, utan på grund av EU-politikers idéer om att ländernas ekonomier ska knytas ihop. Därför får man ha en lite annorlunda strategi i EWC-diskussionerna, menar Karin Åberg.

– Man får påverka mer indirekt. Det handlar om att få företagsledningen att själv tänka: ”Jaha, man kanske skulle kunna göra på ett annat sätt”. Det är lite speciellt, inte som i en vanlig förhandling där man säger ”gör så.”

För att få tyngd bakom sina förslag måste därför arbetstagarna – som ofta härstammar från olika fackliga traditioner – komma överens. Snart kan de få lite hjälp på traven direkt från EU-maskineriets hjärta. EU-kommissionen har nämligen meddelat att de vill göra det svårare för företag att strunta i EWC-reglerna.

Snart blir det svårare för företag att strunta i reglerna

Alla företag som har minst 1 000 anställda, och över 150 anställda i minst två EU-länder, måste skapa ett EWC om de som jobbar där ber om det. Det är dock inte ovanligt att allting sedan fastnar i bråk om formalia och mötesstruktur. Målet med de nya reglerna är att det ska bli mer kännbara böter för bolag som sinkar processen.

Några sådana problem finns inte på Ericsson, enligt Karin Åberg. De har ett avtal om hur EWC-arbetet ska gå till som har gällt i sin nuvarande form sedan 2011. Trots det händer det att kugghjulen kärvar när hon och hennes kollegor ska konsulteras om nya och känsliga frågor.

– Jag tror att fler och fler, både på den fackliga sidan och på företagarsidan, inser att det här kan vara rätt bra. Men det är naturligtvis inte utan problem. Ibland muttrar vi rätt rejält över hur det fungerar, säger Karin Åberg.

Reglerna gäller i EU och EES

  • Reglerna om europeiska företagsråd gäller, förutom i EU:s 27 medlemsländer, också i de länder som är anslutna till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Hit hör Norge, Island och Liechtenstein. Ericsson har kontor i Norge.