Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Lesbisk - då ratades hon

Rätt kvalifikationer för jobbet men fel sexuell läggning. Klädföretaget Champion gjorde ingen hemlighet av att man valde bort Nadja Bäck Uhr för att hon är sambo med en kvinna. Nu har företaget erkänt att man gjort sig skyldig till diskriminering.
Ola Rennstam Publicerad
Anna Simonsson
"Det är skrämmande att företaget var helt öppna med varför de valde bort mig. Kanske tog jag mer illa vid mig för att de inte ens träffat mig", säger Nadja Bäck Uhr. Anna Simonsson

Nadja Bäck Uhr har levt som öppet homosexuell i över tio år. Hon har jobbat på flera mansdominerade arbetsplatser och är van vid en rå jargong, men har aldrig någonsin upplevt sig diskriminerad i arbetslivet. Inte förrän i höstas då hon sökte ett jobb som orderhanterare på klädföretaget Champion.

- Jag var på intervju för jobbet på bemanningsföretaget Performiq och fick besked av rekryteraren att jag gått vidare. Kort därpå hörde Performiq av sig igen och berättade att Champion ansåg att jag passade för jobbet men att de valt bort mig på grund av min sexuella läggning, berättar hon.

I ansökningshandlingarna hade Nadja Bäck Uhr angivit att hon var sambo med en kvinna. Man skulle kunna tro att sexuell läggning är en ickefråga för en svensk arbetsgivare vid en nyrekrytering. Men år 2013 var det uppenbarligen tillräckligt anmärkningsvärt för att Champions chefer skulle dra öronen åt sig.

- Först blev jag glad över att Performiq stod på min sida och brutit samarbetet. Samtidigt blev jag ganska chockad när jag fick höra om orsaken. Det kändes helt bisarrt och förlegat. Och det är skrämmande att företaget var helt öppna med varför de valde bort mig, säger hon.

Nadja bestämde sig direkt för att gå vidare med ärendet och kontaktade Unionen. Hon väljer nu att gå ut med sin historia för att fler ska våga berätta om diskriminering i arbetlivet till följd av sexuell läggning.

Under förhandlingarna mellan Unionen och företaget förklarade vd:n att det handlade om ett missförstånd.

- Det var intressant att sitta med under förhandlingen och träffa personerna från företaget. De blånekade till anklagelserna. Jag vill framför allt ha en ursäkt och ett erkännande av att det faktiskt hänt, säger hon.

Champion erbjöd Nadja 20 000 kronor i kompensation, vilket hon tackade nej till. I mitten av mars träffades parterna igen och då medgav Champion till sist att en diskriminering ägt rum.

Enligt Unionens förbundsjurist Elisabet Ohlsson uppfyllde Nadja kraven för tjänsten. Hon slår fast att bevisningen i målet var ovanligt bra. Arbetsgivarsidan insåg att förutsättningarna att vinna inte var särskilt stora när representanter för rekryteringsföretaget var berett att vittna mot dem.

- Det är ovanligt att man så tydligt kan bevisa ett diskrimineringssamband, det största problemet i den här typen av mål är att ord står mot ord, säger Elisabet Ohlsson.

- Att företaget nu medgett att det skett en diskriminering beror antagligen på den tydliga bevisbilden och att det finns två utomstående personer som hört chefen hänvisa till Nadjas sexuella läggning. Det är konstigt att vi inte kommit längre, att någon tycker att hur jag lever mitt privatliv har någon betydelse för min prestation på arbetsplatsen.

Parterna har nu nått en förlikning som innebär att Champion ger Nadja 60 000 kr i diskrimineringsersättning för kränkningen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Diskriminering

Chefer och ålderism: ”Som tur är har min fru bra lön”

Även chefer drabbas av ålderism. Erik, som varit chef i 25 år, är en av dem. För 5 år sedan blev han uppsagd. Nu får han inga jobb. Inte ens mindre kvalificerade.
Publicerad 2 april 2025, kl 06:00
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor.
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor. Foto: Anders G Warne.

Erik är 59 år, har fru och tre barn och bor i Stockholms innerstad. För fem år sedan blev han arbetslös då bolaget han arbetade på blev uppköpt av ett utländskt bolag som valde att tillsätta sina egna chefer. Sedan dess har han sökt ett hundratal tjänster, men utan resultat. Han har ett imponerande cv med olika chefsbefattningar inom it, ekonomi och sälj, men det har inte hjälpt.

– Det som är jobbigast är att jag vet att det finns jobb i min bransch, men jag lyckas inte få dem, säger han.

Erik har haft chefspositioner de senaste 25 åren. Det var också sådana tjänster han sökte från början.

– Med facit i hand skulle jag agerat annorlunda precis när jag blev av med jobbet. Jag hade kunnat söka ännu mer aktivt, men då hade jag ett bra avgångsvederlag och en inkomstförsäkring. Jag hade jobbat hårt under många år och tyckte det var skönt att få fokusera på familjen ett tag. Smällen kom först när pengarna började sina.

– Som tur är har min fru bra lön, men det är klart att det inte känns bra att leva på henne.

Sällan svar på jobbansökan

Riktigt illa blev det i samband med covid då Erik knappt blev kallad på några intervjuer utan mest fick generella svar där man tackade för ansökan, men att de valt att gå vidare med andra kandidater. Och oftast fick han inget svar alls.

Eriks psykiska mående blev allt sämre. Han berättar att hans självkänsla sjönk i takt med varje uteblivet svar eller ”tack-för-ansökan-men-nej-tack”. Efter påtryckningar från familjen beslöt han sig till slut för att ta psykologhjälp.

– Men tyvärr gav det inte mycket. Jag fick ju bara höra saker som jag redan visste. Det som hjälpte mig en aning var medicinering. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och insåg till slut att jag inte längre skulle klara en krävande chefsroll.

Får inte ens enklare jobb

Han beslöt sig då att söka mindre kvalificerade arbeten i hopp om att det skulle ge resultat. Han sökte administrativa tjänster, enklare ekonomjobb och även ett kundtjänstjobb.

– Men inte heller där fick jag några svar. Och de få som kallade mig på intervju frågade inte ens varför jag sökte så underkvalificerade tjänster. De konstaterade bara att jag med min kompetens säkert skulle tröttna på jobbet snart.

Medelålders man står med ryggen mot kameran.
Medicinering har hjälpt Erik att må aningen bättre, men psykologstöd gav ingen effekt. Foto: Anders G. Warne

Erik tycker att det är obegripligt hur arbetsgivare kan behandla arbetssökande på det viset, men han tror att det har med hans ålder att göra.

Han vill inte framträda med sitt riktiga namn och bild i tidningen. Han skäms inför sina före detta kollegor, vänner och familj. Isoleringen har blivit ett faktum.

– När jag stöter på en gammal kollega eller bekant på stan gör jag allt för att undvika att prata jobb. De vet ju inte att jag är arbetslös.

 
Chefer inte förskonade från ålderism

Men värst tycker han det känns inför familjen.
– Jag vill ju vara en förebild för mina barn, vill kunna visa dem att studier och hårt arbete lönar sig, men det är svårt när man mår så dåligt som jag gör just nu.

Hur framtiden kommer att te sig vet han inte.
– Jag har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Jag söker jobb och hoppas få en arbetsplats att gå till innan jag behöver gå i pension. Det är bra att ålderismen uppmärksammas alltmer och att folk förstår att även vi chefer inte är förskonade. 

Text: Katarina Markiewicz