På stora sporttävlingar brukar det finnas en maskot som spexar, slänger kyssar till publiken och lattjar med stjärnor som Sanna Kallur och Johan Wissman. Det kan vara en björn, en varg, en påhittad figur. Nu senast på skid-VM i Oslo tyckte jag mig se några snögubbar som hoppade i otakt vid en prisceremoni.

Jag vill ha ett sådant jobb, en gång i mitt liv i alla fall. Men det ska vara en riktig maskot, inte en Bamse på solsemestern som barnen klänger på och smetar in med jordgubbsglass utan en maskot på en sportarena. Varför har jag den här läggningen?

Det är mycket enkelt: Eftersom jag har en tendens att förminska mig själv i stora sällskap skulle jag som maskot kunna ha en av huvudrollerna utan hämningar. Visserligen gillar jag inte att klä ut mig, men jag behöver ju inte slänga masken vid midnatt och offentligt stå för det jag gjort. Inte är jag så mycket för att förställa mig heller, men som den söta oemotståndliga nallebjörnen skulle jag bara vara mig själv och mycket mera av mig själv. Jag skulle stråla!

Åh, hur får man jobbet?

DN-galan ligger bra till geografiskt och jag börjar där. Deras kansli svarar på första signalen men det visar sig att de inte har någon.

Jag kontaktar flera personer som hänvisar mig vidare. "Skojig fråga", säger en, andra väljer att inte kommentera. Medan jag lyssnar på signalerna i luren hittar jag Barni på nätet.

Barni var maskot under EM i Barcelona förra året. Men under veckan blev han så impopulär att han fick kasta sig över de aktiva för att få kramar. Stackars Barni. Alexander Lundholm, Sveriges radio, berättar på EM-bloggen att "Andreas Thorkildsen firade ännu ett guld genom att lyfta upp det enorma ägget över axeln och springa omkring med det på innerplan. Men norrmannen kom att ångra detta glädjefnatt." Varför? Jo, svarade Thorkildsen. "Den killen luktade inte gott. Jag lyfte upp honom och hans svett kom på min t-shirt. Jag får nog bränna den."

Anders Albertsson, arenachef på Ullevi, är den som kan det här om maskotar. Jo, Finnkampen har ett lodjur som heter Kalo.

- Namnet är en sammanslagning av Kal och Lo. Det är en så kallad göteborgsvits. Lodjuret togs fram som en kommersiell produkt och symbol till friidrotts-VM 1995 här i Göteborg, sedan tog Finnkampen över maskoten.

Då, 1995, var det fem Kalosar som sprang runt och jobbade som glädjehöjare. Nu är det en Kalo som samarbetar med Finlands lejon, en helg varje höst. 

Kan man söka jobbet?

- Ja, det kan man väl göra... Men vi brukar handplocka personerna i fråga.

Min egen tystnad får mitt hopp att sjunka. Vad behöver man kunna, frågar jag.

- Man ska vara atletisk, kunna locka fram leenden och gå ner i spagat och sådant.

I spagat? Jag är ingen atlet och jag vågar inte ljuga som Martina Haags rollfigur i Underbar och älskad av alla. Men jag skulle kunna träna, jag har trots allt hela sommaren på mig. Är det okej om jag kontaktar dig igen, lite senare, säger jag.