Om man försöker bortse från att Janusstenen av Elly Griffiths har en språkrytm som starkt påminner om Totte bygger en koja, så kanske - nej, man kan inte bortse från det. Den möjligtvis spännande historien om hur den arkeologiska experten Ruth Galloway löser en gåta, med dödsfall och mystiska försvinnanden i det förflutna och spöklika upplevelser i nuet, bleknar helt inför det faktum att det känns som att läsa Max kaka av Barbro Lindgren. Slår upp en sida på måfå och läser: "Det är Max. Hej Ruth. ".
Nej. Ûberkorta meningar i presens funkar bara inte i en deckare. Hej då Ruth. Hej då Elly Griffiths.
