Hoppa till huvudinnehåll
Fackligt

De trotsade strejken

De stod på andra sidan och valde att fortsätta jobba på callcentret i Fränsta när kollegorna stod utanför och strejkade för kollektivavtal. Nu vill de gärna berätta sin version - utan att be om ursäkt.
Anita Täpp Publicerad

Mannen, som väljer att vara anonym, är en av dem som de strejkande tycker borde be om ursäkt.
- Det förstår jag inte alls. Vi mådde jättedåligt där inne under strejken och vore det inte för deras agerande skulle jag inte gå arbetslös nu.

- Jag är missnöjd med att ledningen aldrig lät oss säga vad vi tyckte och inte heller gick ut själv och gav sin version. Kanske hade det gått bättre för företaget då, om de sagt varför vi inte hade kollektivavtal. Att de först ville att vi skulle ha en fungerande verksamhet och växa, vilket ju kan ta några år.

Själv såg han ingen anledning att strejka då han trivdes bra på callcentret, tyckte villkoren var bra och inte heller upplevde att han blev illa behandlad av ledningen.

- Sedan har vi ju en väldigt hög arbetslöshet här uppe och var och en står sig själv närmast. Och att strejka av sympati gör jag inte, jag behövde lönen för att klara min ekonomi.

Att arbetsgivaren plötsligt ändrade villkoren så att alla provanställda blev timanställda är han dock kritisk till.

- Att göra så var helt vansinnigt med tanke på stämningen i arbetsgruppen. Visserligen kan jag förstå dem, i och med att verksamheten var ny och man räknat fel då man trodde att vi skulle leverera bättre. Men man borde ändå ha kunnat hantera det på ett bättre sätt än att bara kasta om helt och hållet och liksom straffa oss för att vi inte levererade tillräckligt.

Hur var det på callcentret under strejken?

- Till en början var stämningen rätt okej. Men mot slutet gick det inte.  Det blev skitjobbigt med en konstant tryckt stämning. En del vågade inte ens gå ut för att köpa lunch och vissa som alltid brukade promenera på lunchen vågade inte gå utanför dörren eftersom de var livrädda för att bli påhoppade.

Vad säger du om att de som strejkade gärna vill ha en ursäkt av er för att de känner att ni behandlade dem illa?

- Jag tycker det är ömsesidigt. Själv tyckte jag det var jättejobbbigt när de sprang och jagade oss på parkeringen utanför callcentret varje dag när både de och Unionens ombudsmän ville ha förklaringar. Det fanns liksom inget att förklara, jag ville helt enkelt inte. Och alla har ju rätt att välja.

- Och varför ska jag be om ursäkt när jag själv tycker att jag blev riktigt dåligt behandlad? Jag har faktiskt mått så skitdåligt att jag har gått hos en psykolog, mest därför att jag blev arbetslös och fortfarande går utan jobb.

Att de strejkande hade ett starkt stöd från lokalbefolkningen är något han ifrågasätter.

- Det är en av de saker jag tycker är väldigt underlig, för alla jag pratat med har stått på min sida, det är ingen som sagt nåt annat och tyckte det är konstigt att jag inte strejkade.

Nu är det ju fortfarande spänt mellan er som inte strejkade och de som gjorde det. När kommer det att bli bättre tror du?

- Vi har nog alla mått skitdåligt i det här och för egen del hoppas jag att jag aldrig stöter på dem helt enkelt. Men jag känner ingen skuld, tvärtom, om de inte strejkat så hade jag fortfarande haft ett jobb och en hyfsad inkomst.

En kvinna, som också jobbade under strejken, säger:

- Om man vill att glesbygden ska överleva så måste man värna om alla jobb som finns här och inte bara klaga. Själv tycker jag bara det var barnsligt att de strejkade. De som sade att de måste göra det för att inte bli utnyttjade är sådana som är rädda för att öppna munnen och förhandla åt sig själv för att få bättre lön och andra villkor, vilket ju är en rätt som vi alla har.

- Själv har jag aldrig haft några problem med att förhandla åt mig själv. Jag talar om vad jag vill ha, vad min tjänst kostar och och vill de inte betala det så går jag någon annanstans bara. Nu var det ju ganska många undomar som strejkade och de tordes väl inte prata med arbetsgivaren själva och då tycker de säkert att det är tryggt med kollektivavtal. Men jag tycker det är för jävligt att det ledde till att man lägger ned ett företag, när vi behöver dem för att överleva i glesbygden.

Till vilket pris som helst?

 - Om man inte är nöjd med situationen så behöver man ju inte jobba där heller. Det är ju valfritt för varje människa. Då borde man gå därifrån och låta andra ta jobben.

Men i kollektivavtalet ingår ju inte bara en avtalad lön utan också mycket annat, som försäkringar och tjänstepension.

- Ja, men vi var ändå försäkrade och jag pensionssparar själv.

Enligt kvinnan rådde det en god stämningen bland dem som jobbade på callcentret under strejken.

- En del tog åt sig lite mer än andra för att det var så mycket ståhej runt strejken men i allmänhet tycker jag vi hade en hyfsad stämning därinne.

- Fast det var så klart  jobbigt för oss på så vis att vi blev nedtryckta i skoskaften eftersom vi aldrig fick gå ut med vår åsikt. Man såg ju att det var tidningar som pratade med de strejkande och tyckte synd om dem. Men hur vi upplevde det kom ju aldrig fram.

Enligt en av dina kollegor vågade en del inte gå ut och hämta lunch.

- Ja, de var ju på en som hökar därute och ville att man skulle gå med i förbundet och så. Men jag  tycker det är frivilligt om man vill vara med i facket eller inte. Själv har jag alltid bara varit med i a-kassan och inget fack eftersom jag tycker de bara ställer till med bråk.

De som strejkade vill gärna ha en ursäkt för att de tycker att de blev väldigt illa behandlade av er.

- I så fall ska vi också ha en ursäkt. För det var ju Unionen och de själva som såg till att företaget lades ned och jag kan inte förstå hur man försätter sig i en sådan situation. Det måste man ju förstå när man drar igång en sådan här sak, att det kommer att bli en konflikt med en del av arbetskamraterna, för alla tycker ju inte lika.

Efter strejken har kvinnan upplevt att en del ortsbor varit kritiska till hennes agerande.

- Det var väl en del som blängde på en och tyckte det var fel att man inte var med. Men jag sa åt dem att jag är inte med i något förbund och tänker inte gå med för att driva en strejk heller. Och jag har min a-kassa som jag klarar mig på. Om man vill driva en strejk är ett val som var och en får göra.  Vill man inte så är det så.

Sedan callcentret lades ned har kvinnan stämplat, men säger att hon har flera jobb på gång.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Fackligt

Hon enar fack i 27 länder

Kan facket påverka beslut som fattas i helt andra länder? Karin Åberg, vice klubbordförande på Ericsson i Kista, vet att det går – och hur man gör.
Noa Söderberg Publicerad 31 januari 2025, kl 06:00
Kvinna sitter med hörlurar och en laptop
Karin Åberg, vice ordförande i klubben på Ericsson i Kista ser stora fördelar med ett gemensamt europeiskt företagsråd som kan ena fack i flera länder. Foto: Anders G. Warne

Europa är stort. Många företag rör sig fritt över landsgränserna. Ett av dem är Ericsson, som har kontor i alla 27 EU-länder. Samtidigt vill facket kunna påverka beslut som rör ditt jobb. Men hur gör man det när den som bestämmer i en viss fråga sitter på andra sidan kontinenten?

Karin Åberg, vice klubbordförande på Ericsson i Kista, vet hur: man bildar ett europeiskt företagsråd – på engelska ”European works council”, EWC.

Där möts fackliga från alla EU-länder som företaget finns i. Tanken är att förändringar som påverkar många anställda ska diskuteras gemensamt. När de fackliga har snackat ihop sig möter de arbetsgivaren i ett ännu större möte.

På en arbetsplats som Ericsson är det inga småsaker som avhandlas.

– Vi blev konsulterade när företaget skulle ta fram en ny uppförandekod. Det är ett dokument som alla anställda och alla underleverantörer skriver under. Vi föreslog att införa rätten att bli representerad av en facklig företrädare eller någon i ett arbetsråd (motsvarighet till fackklubb i vissa europeiska länder, reds. anm.). Företaget skrev in det, säger Karin Åberg.

Stora nedskärningspaket och förändringar av bolagets yrkesbeskrivningar är andra exempel på saker som har tagits upp i Ericssons EWC.

Facken har ingen förhandlingsrätt

Men vad gör man om man inte kommer överens? Facken har ingen direkt förhandlingsrätt på det sätt som finns i svenska medbestämmandelagen, mbl. I stället ska arbetstagarna ”konsulteras”.

Företagsråden har inte heller uppstått som en direkt följd av facklig kamp, utan på grund av EU-politikers idéer om att ländernas ekonomier ska knytas ihop. Därför får man ha en lite annorlunda strategi i EWC-diskussionerna, menar Karin Åberg.

– Man får påverka mer indirekt. Det handlar om att få företagsledningen att själv tänka: ”Jaha, man kanske skulle kunna göra på ett annat sätt”. Det är lite speciellt, inte som i en vanlig förhandling där man säger ”gör så.”

För att få tyngd bakom sina förslag måste därför arbetstagarna – som ofta härstammar från olika fackliga traditioner – komma överens. Snart kan de få lite hjälp på traven direkt från EU-maskineriets hjärta. EU-kommissionen har nämligen meddelat att de vill göra det svårare för företag att strunta i EWC-reglerna.

Snart blir det svårare för företag att strunta i reglerna

Alla företag som har minst 1 000 anställda, och över 150 anställda i minst två EU-länder, måste skapa ett EWC om de som jobbar där ber om det. Det är dock inte ovanligt att allting sedan fastnar i bråk om formalia och mötesstruktur. Målet med de nya reglerna är att det ska bli mer kännbara böter för bolag som sinkar processen.

Några sådana problem finns inte på Ericsson, enligt Karin Åberg. De har ett avtal om hur EWC-arbetet ska gå till som har gällt i sin nuvarande form sedan 2011. Trots det händer det att kugghjulen kärvar när hon och hennes kollegor ska konsulteras om nya och känsliga frågor.

– Jag tror att fler och fler, både på den fackliga sidan och på företagarsidan, inser att det här kan vara rätt bra. Men det är naturligtvis inte utan problem. Ibland muttrar vi rätt rejält över hur det fungerar, säger Karin Åberg.

Reglerna gäller i EU och EES

  • Reglerna om europeiska företagsråd gäller, förutom i EU:s 27 medlemsländer, också i de länder som är anslutna till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Hit hör Norge, Island och Liechtenstein. Ericsson har kontor i Norge.