Neeej Nina! Jag önskar innerligt att jag aldrig hade läst dina Bekännelser. Vissa saker är det faktiskt bäst att hålla för sig själv.
Ubenhagen var en av de första skivor jag köpte och även om jag aldrig var någon inbiten fan, har Nina Hagen alltid framstått som oerhört cool och fascinerande. Tills nu - ett platt fall ner från punkpidestalen. Visst är det både roligt och intressant att läsa om Ninas barndom och tonår, men allt förbleknar inför alla förbaskade hallelujainterjektioner. Bekännelser är inte så mycket en självbiografi som en osande frälsningsmission. Nina Hagen en religiös fanatiker? Varför?
