Visserligen har de senaste decennierna inneburit en bra reallöneutveckling för de allra flesta, men i övrigt är det arbetsgivarna som tagit hem spelet. Det visar arbetsmarknadsjournalisterna Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg i boken Ledartröja eller tvångströja.
Det är nu inte enbart av egen kraft som arbetsgivarsidan vunnit framgångar, hur världen i övrigt utvecklats har också haft en stor betydelse. Globaliseringen har på så vis gynnat arbetsgivarnas krav bland annat på ökad flexibilitet.
Arbetsfreden har blivit ett så gott som självklart tillstånd, visar författarna, vilket naturligtvis gynnar arbetsgivarna. Samma sak gäller formerna för avtalsförhandlingarna. Dagens decentraliserade förhandlingar på förbunds- eller branschnivå ses som ett steg på vägen mot den rent lokala lönebildning som arbetsgivarna länge velat ha.
Även avtalens innehåll har förändrats. Till exempel har det individuella inslaget och den differentierade lönesättningen blivit vanlig även bland LO-förbunden. Ett annat är att låglönesatsningar och individgarantier har försvunnit ur avtalen, vilket har ökat arbetsgivarnas möjlighet att styra över hur löneökningarna fördelas bland de anställda.
Enligt författarna har även politikens lyhördhet inför arbetsgivarnas önskemål tilltagit. Ett sådant exempel är möjligheten att visstidsanställa utan särskilt skäl.
Arbetsgivarna har också varit framgångsrika när det handlar om makten över arbetstiden. På arbetarsidan har facken accepterat en ökad variation av normalarbetstiden utan övertidsersättning, medan tjänstemännen allt mer ofta får en extra semestervecka i stället för övertidsersättning.
Fackliga segrar är inte lika enkla att hitta. En som ändå lyfts fram i boken är att vissa branscher fått till arbetstidsförkortning. För en industriarbetare har årsarbetstiden kapats med nästan 80 timmar de senaste två decennierna.
